Det märks att allt fler ifrågasätter maffiaindustrins metoder, i och med detta så uppdagas det vilka som är de riktiga bovarna i dramat. För något vecka sedan kunde vi läsa om författarmanagern som snodde pengar från sina klienter och i dagarna har vi kunnat läsa om att filmbolagen använder ”Hollywood accounting” för att se till så att alla pengar blir kvar hos bolagen och på så sätt snuva skaparen på desamma (ingen ny företeelse).
Det är en form av kreativ bokföring där intäkterna förs in i så kallade overheadkostnader för exempelvis produktion, distribution och/eller marknadsföring. Hela eller delar av vinsten kan på så vis ”försvinna” samtidigt som pengarna stannar under bolagets paraply.
Hur ska man då reflektera över detta? Industrin vill se till så att man fortsätter använda samma prisnivå trots att kostnaderna med digital distribution är mycket lägre och helst hålla kvar en föråldrad modell, sedan jaga skiten ur illegala fildelare som inte vill gå med på den rådande modellen och till sist skylla på dessa fildelare vid uteblivna inkomster för att skydda sina egna maffiametoder gentemot skaparna.
Så, vilka är de riktiga bovarna i dramat? Individen som försöker få fram en gynnsam modell för både skapare och konsument eller de stor giriga bolagen som gör allt för att köra över både konsumenten och skaparen och sedan ”mörka” om inkomsterna?
En annan sak som kanske inte så många har noterat (en trolig strategi från APB att tysta ner det) är att man från Antipiratbyrån dragit tillbaka anmälningarna mot Banhof (Banhof-razzian från 2005). Varför drar man tillbaka en anmälan när man har en en server full med piratkopierat material som bevis? Ett bevis på vilka metoder APB faktiskt använder? Någon som är förvånad?
