Örebro Hockey var nog för många förra säsongen mycket av en överraskning när man gick till slutspel. Den överraskningen hade ett namn, Derek Ryan. Så enkelt var det faktiskt. Derek gjorde alla spelare han hade runt sig på isen bra. Det tillsammans med en Hudacek som bommade igen så kunde Örebro sluta där man gjorde förra säsongen. Man hade om man ska vara ärlig inte någon direkt jämn trupp förra säsong heller, men det blev inte lika tydligt med en storspelande Derek.
I år har det blivit väldigt tydligt hur ojämna Örebro är. De här totala klappmatcherna som Örebro gör känns egentligen inte som någon överraskning. Man har inte fått någon känsla av en sammansvetsad grupp eller klubbkänsla. Det har vissa matcher snarare sett ut som man inte vill vara på isen alls. Så får det inte se ut. Att ligga under med 6-0 efter halva matchen i play in är inte acceptabelt. Som supporter kan man inte göra annat än skaka på huvudet. Men detta är väl just synonymt med en ojämn trupp. Det som räddar Örebro från att inte få kvala för en SHL-plats är att man lyckats vara effektiva och det har inget med laget som helhet att göra, utan är snarare pga individuella prestationer.
Det har funnits flera spelare som har spätt på den här avsaknaden av klubbkänsla. Flera har hyllat backen Petr Zámorský, jag är inte lika imponerad. Han har varit inne på många mål bakåt och ser många gånger väldigt nonchalant ut. Även Joonas Jalvanti är en spelare som bidrar till det där slentrianmässiga spelet. Joonas är otroligt ojämn och stundtals väldigt slarvig.
Det finns ett namn som ansvarar för att det blir som det blir i Örebro, nämligen en okunnig Pontus Gustavsson. Jag var emot att man satte honom som sportchef redan från början. Han scoutar naturligtvis inte själv spelare men har det yttersta ansvaret. I Örebro har det varit mer lotto än solida värvningar i princip hela SHL-tiden. I år har det inte varit något annat än rörigt, det har kommit och gått spelare hela säsongen och man har inte kunnat svetsa ihop gruppen alls. Helt enkelt riktiga dussinvärvningar. Det håller naturligtvis inte om man vill ta sig någonstans i Sveriges högstaliga.
Vill man hänga kvar i SHL under en längre tid så hoppas jag att man till en början med flyttar på Pontus Gustavsson. Plocka inte en riktig sportchef! Man skulle behöva mer än en person som jobbar med värvningar och minimerar dussinvärvningarna. Satsa mer på juniorerna, vi har flera bra lirare i J20. Helt enkelt bygga upp en stabilitet istället för att försöka stjärnvärva sig i topp.
Men det finns faktiskt ljusglimtar under denna mediokra säsong. En är Alexander Hellström, som mycket välförtjänt blev utvald till säsongens spelare av Örebros supportrar. Alexander är en sån spelare som alltid gör jobbet, oavsett om det är en bra eller dålig dag. Vi behöver fler såna spelare i Örebro. Junioren Emil Eriksson är en annan frisk fläkt som äntligen tagit plats i ÖHK, han bör få en ordinarie plats nästa säsong (och inte lånas ut till Div 1). Man är alldeles för återhållsamma med de yngre spelarna i Örebro 🙁 Kalle Olsson är också en spelare som ska ha beröm. Lite typ av samma spelare som Alex som alltid gör jobbet. Tror att det är just såna spelare som kommer att bli viktiga för Örebro i framtiden. Kåberg-typen, som åker genom sargen om det behövs. Till sist så vill jag nämna Henrik Lundberg som äntligen blommat ut till en bra andramålvakt. Har tidigare tyckt att han sett alldeles för medioker ut, men i år har han tagit de chanser han fått (och ofta i väldigt tunga matcher).
Det blir spännande att se vad som händer under sommaren. Blir Kenta kvar som huvudtränare? Blir det fortsatta tokvärvningar eller mer stabilitet?
Är det vi som är Örebro nästa säsong?
Photo credit: Tyler @ Flickr
